Bildkomposition

Bildkompositionen är grunden till bilden. Den är oftast avgörande om ett fotografi blir tråkigt eller spännande.

Komposition handlar om var olika motiv i bilden ligger i förhållande till varandra och bildens kanter.  Därtill kommer en medvetenhet kring sådant som former, färger, proportioner, balans, kontraster, och riktningar i bilden. Beroende på kompositionen kan samma motiv få olika liv i bilden och samma situation kan upplevas på olika sätt. En välkomponerad bild gör att bilden fångar ögats intresse.

Djup
Genom att låta objekt i bilden överlappa varandra, eller genom att dela upp bilden i förgrund, mellanplan och bakgrund får den ett djup. Den välanvända metoden att sätta en motivdel i förgrunden och en annan djupare in i bilden kallas för ”repoussoir”. Experimentera med skärpedjupet för att uppnå olika resultat.

Det gyllene snittet
En klassisk princip som upptäcktes redan i det antika Grekland och kallas ”det gyllene snittet” har haft stort inflytande på bildkomposition. Snittet har i hundratals år ansetts vara formmässigt perfekt och harmoniskt.

Gyllene snittet är det förhållande som uppnås när en sträcka delas i en längre del, ”a”, och en kortare del, ”b”, på så vis att hela sträckan a+b förhåller sig till a på samma sätt som a förhåller sig till b.

Fotografer placerar ofta sina motiv i enlighet med gyllene snittet. Ett förenklat sätt att uppnå liknande resultat är att dela in bilden i nio stycken lika stora rutor, och sedan placera sitt motiv vid en av de punkter där linjerna korsar varandra på det sätt som illustreras i bilden högst upp. Många moderna kompaktkameror kan visa just ett sådant rutnät på displayen för att underlätta bildkomposition.

Exempel på kompositioner
Det finns ett antal färdiga modeller för bildkomposition att använda sig av. De fångar motivet på ett sätt som passar in i en eller flera geometriska former. Här beskriver vi de vanligaste.

Enkel kvadrat
Motivet i en kvadrat ger enkelhet, harmoni och stabilitet, men det känns också statiskt.

Stabil/instabil triangel
Triangeln är en mer aggressiv figur, med en tydlig riktning. Basen neråt ger en stadig bild som känns fast förankrad i botten. Vänd på trianglen så blir effekten den motsatta; en instabil bild som är på väg att kantra.


Fulländad cirkel
Cirkeln kan betraktas som enkel och fulländad. En effekt kan vara en känsla av att cirkeln krymper eller växer, men bilden kan också uppfattas som statisk.

Vertikal linje
Betraktarens blick följer den vertikala linjen och stannar först om något intressant dyker upp, exempelvis ett ansikte. Om flera vertikala linjer fyller bilden, som träden i en skog, försvinner rörelsen och bilden blir statisk.

Horisontell linje
Horisontalen är den långsammaste linjen i en bild. Typexemplet är den lika klassiska som stillastående horisonten, med eller utan solnedgång.

Diagonalerna

Den mest spännande linjen i en bild är diagonalen. En diagonal som går från vänster till höger känns kraftfullare än det motsatta. Vänster och höger uppfattas som tidsmässigt bakåt respektive framåt i en bild.

Studera andras bilder
Det finns så mycket att lära sig om bildkomposition! Läs om det och prova fotografera motiv i olika kompositioner så ska du se att bilden får olika liv. Titta på bilder! Studera andras bilder och se hur de har gjort.

Lycka till!


5 vanligaste misstagen

1. För hög kontrast

Om du tar bilder under dagtid i starkt solljus, har du säkert märkt att de digitala bildväldigterna får  hög kontrast. Skuggorna är jätte mörka och vissa partier jätte ljusa. För mycket ljusstyrka är det allvarligaste problemet som ger utfrätta färger på till exempel en brudklänning eller en snötäckt bergssluttning.

Det är nästan omöjligt att korrigera blown-out-effekter. Du kan göra dem mörkare, men du kan inte lägga till detaljer eller strukturer som inte har fångats av bildsensorn.

För hög kontrast och utfrätta färger är vanliga i bilder som tas i starkt solljus och med intensiv blixt. Du undviker detta lättare med bättre fototeknik än genom att korrigera bilden i ett redigeringsprogram. (Bild tagen under en klar, stark sol med blixt.)

 

Såhär löser du problemet:

  • Om det finns en kontroll på kameran för justering av kontrastnivå, ska du inte använda det högsta alternativet. Även under en molnig dag med mindre solljus, bör du använda standardinställningen. Om kameran inte har något sådan kontroll försöker du ta bilderna när molnen täcker solen, så att kontrasten blir lägre.

  • I extremt skarpt och kontrastrikt ljus, t ex på en solig dag väljer du en lägre kontrastinställning. På så sätt reducerar du det överflödiga ljuset och de mörka skuggorna. När du har överfört bilderna till en dator ökar du konstrasten med hjälp av bildredigeringsprogrammet om bilderna ser lite platta ut. (Programmet är bättre på att öka än att minska kontrasterna.) När du tar bilder av människor, kan du be dem att flytta till en skuggigare plats och i stället använda blixt för att få en ljusare effekt.

  • I direkt solljus använder du kamerafunktionen "Flash Always On" för intilliggande objekt för att jämna ut ljuset. Detta lilla extra ljus kan mildra kontrasten genom att skuggorna blir ljusare. Om kamerans blixt ger mycket ljusa effekter, ska du inta använda den till vita objekt.
  • Tips! Om du inte använder blixt och behöver göra ett område ljusare, kan du göra det med bildredigeringsprogrammet. I vissa program finns en "blixtverktyg" som du kan göra de skuggiga områdena i en bild ljusare med. I andra program finns ett skuggverktyg som du kan göra ett markerat område ljusare med.


    En något underexponerad bild, med låg konstrast, kan vid första anblicken se misslyckad ut. "Perfekt" exponering och konstrast är att föredra, men det går att lösa båda problemen med ett bildredigeringsprogram. En underexponerad bild, speciellt med utfrätta färger och för hög kontrast, är svårare att korrigera.

    Med verktygen för kontrast, ljusstyrka och blixt i bildredigeringsprogrammet kunde jag korrigera underexponeringen/den låga kontrasten på 30 sekunder.
  • Överexponering förvärrar konstrastproblemet genom att markerade områden blir mycket ljusa. När du tagit den första bilden av objektet kontrollerar du exponeringen på kamerans bildskärm. Om bilden är för ljus, anger du en negativ exponeringsfaktor, till exempel -0,5. Ta bilden en gång till och kontrollera den igen. En något för mörk bild kan du korrigera senare med bildredigeringsprogrammet.

 

I mjukare ljus på en molnig dag uppstår sällan problem med hög kontrast eller utfrätta färger. För bilder av människor och naturmotiv är detta sorts ljus oftast bäst. (Med blixt med intensitetsinställningen -0,5.)

2. Olämpliga kamerainställningar

Förutom funktioner för att justera exponering och kontrast, kan det finnas många andra funktioner på en avancerad digitalkamera. Det finns oftast kontroller för bildparametrar som vitbalans, färgton (mot rött eller blått), skärpa och färgmättnad. Om du betalar extra för en kamera med en massa funktioner, är det frestande att använda allihop. Men det kan vara ett misstag, eftersom felaktiga inställningar skapar grälla och onaturliga bilder.

Om du ställer in kameran på att skapa bilder med för mycket skärpa och färgmättnad (en rödaktig eller blåaktig ton) blir bilderna mindre bra. En liten justering av dessa parametrar kan vara användbar, men det är få kameror som går att finjustera. På de flesta kameror kan du bara göra större justeringar av skärpa, färgton eller mättnad. Det är dessutom svårt att korrigera större problem med bildredigeringsprogrammet.

För mycket färgmättnad och skärpa, som beror på att du ställt in vissa kontroller i för högt läge, kan skapa onaturliga effekter som är svåra att korrigera med bildredigeringsprogrammet. Om du inte av någon orsak vill ha den här effekten, bör du använda kamerans standardinställning och justera dessa faktorer senare med bildredigeringsprogrammet.

Korrigering Innan du justerar dessa parametrar, ska du göra några tester med kameran. Ta bilder av motiv som du ofta fotograferar, till exempel människor, landskap och byggnader. Börja med att testa justeringen av färgmättnad. Ta den första bilden med den låga inställningen, den andra med normal inställning och en tredje med hög mättnad. Granska sedan bilderna på datorn och skriv gärna ut dem på en bläckstråleskrivare, och fråga dig själv följande:

  • Ger en hög mättnad ett bra resultat, eller blir bilden gräll?
  • Passar effekten för färggranna ikoner men inte för bilder av människor?
  • Vilka fördelar finns med låg färgmättnad?
  • När kan detta alternativ vara användbart?

Testa kontrollerna för skärpa och färgton på samma sätt. Du kommer nog att märka att standardinställningarna ger det bästa resultatet.

Behöver du mer skärpa? Använd skärpeverktyget i bildredigeringsprogrammet. Gör samma sak med färgbalansen eller justera tonverktyget tills bilden blir bra. I bildredigeringsprogrammet kan du finjustera nivåerna tills du får rätt effekt.

De alternativ för vitbalans du kan ange själv passar bäst under ovanligt ljusa förhållanden, till exempel i ljusrörsbelysning eller tungstensljus, utan blixt. Du tar reda på hur din kamera fungerar under vanliga ljusförhållanden genom att ta bilder på samma objekt med den automatiska vita balansen och med anpassade alternativ.

Efter att ha testat tiotals kameror, använder jag helst inte kamerans inbyggda justeringskontroller för skärpa, färgton och mättnad. Ibland väljer jag en lägre inställning för skärpa, kontrast eller färgmättnad, och då bara för vissa objekt som porträtt eller bröllopsbilder, för att få en mjukare effekt. Eftersom jag lätt kan förstärka skärpan och färgmättnaden i bildredigeringsprogrammet gör jag oftast dessa justeringar när jag överfört bilderna från kameran till datorn.

3. Otillräcklig blixträckvidd

En blixt har inte tillräcklig räckvidd för ta bilder på avstånd, till exempel ett brudpar som står vid altaret eller en fotbollsspelare vid en kvällsmatch. En blixt kan heller inte lysa upp hela interiören i en katedral, ett slott eller en grotta.

En inbyggd blixt kan ha en räckvidd på ungefär tre meter vid inställningen ISO 100. En mer avancerad blixt kan ha dubbelt så stor räckvidd.

Om du har använt blixt när du fotograferat på avstånd, vet du också hur resultatet blir: underexponerade, mörka och skumma bilder. En del bilder blir helt svarta. Till skillnad från överexponerade bilder, kan gravt underexponerade bilder inte korrigeras ens med ett professionellt bildredigeringsprogram.


Eftersom jag vet att blixten inte kan lysa upp en scen på ett stort hotell, sätter jag på blixten och använder en lång exponeringstid. (Bild med inställningen ISO 200, 1/8 sekunds exponering med kamera på stativ.)

Korrigering Först leker du med ISO-inställningen. Alternativet ISO 400 kan öka blixtens effektiva räckvidd med ungefär 50 procent. När du har tagit bilden kontrollerar du den i kamerans bildskärm. Om den är för mörk, går det inte att ta bilden med blixt.

Du kan testa att koppla från blixten. På i princip alla kameror finns en inställning du kan koppla från blixten med. När du fotograferar objekt på mycket långt håll, ska du välja det här alternativet. Du kan förhindra att bilderna blir suddiga vid en längre exponeringstid genom att använda ett stativ, eller stödja armbågarna på något. (Såvida du inte vill att bilderna ska vara suddiga, på grund av en effekt du vill uppnå, ska du inte fotografera rörliga objekt med lång exponeringstid.)

Om du vill få en högre slutarhastighet vid fotografering med svagt ljus och utan blixt, kan du på vissa kameror välja inställningen ISO 400 eller ISO 800. Detta alternativ kan vara användbart, men tänk på att vissa kameror skapar ett digitalt brus vid högre ISO-inställningar (objekten blir korniga). Detta brus kanske dock är att föredra framför den underexponerade bilden som blir resultatet av en blixt eller att få suddiga bilder med inställningen ISO 100.

En elektronisk blixt är ett värdefullt verktyg men har sina begränsningar. Med eller utan blixt kan vissa motiv – vid ett fartfyllt sportevenemang inomhus eller en tapet i ett mörkt slott – vara omöjliga att fotografera utan professionell utrustning. Pressfotografer tar bra bilder eftersom de använder flera blixtar, men också eftersom de kan komma nära händelsens centrum. Om du inte kan ta en bra bild, är det bättre att du låter bli och i stället njuter av upplevelsen.

4. För hög JPEG-komprimering

På de flesta digitalkameror är standardnivån för bildkvalitet ganska låg, och passar kanske för en 10x14-centimetersbild. Många kameraägare använder av någon anledning den här kvalitetsnivån, som ger rätt små bildfiler på grund av den höga komprimeringen. Det gör att man får plats med många bilder på minneskortet, vilket är förståeligt, men är ett misstag för de som vill skapa större bilder. Innan jag går in på hur du undviker för hög komprimering, gör jag en genomgång av sambandet mellan fotokvalitet och filstorlek.

Bildkvalitet Ju bättre kvalitet, desto högre upplösning och fler bildpunkter kommer bilden att ha. Med fler bildpunkter blir detaljerna mer definierade. En bild av lägre kvalitet har en lägre upplösning och består av färre bildpunkter. På många digitalkameror finns flera olika kvalitetsalternativ, från låg till mycket hög.

Filstorlek Förutom att välja bildkvalitet kan du för det mesta också välja storlek på bildfilen, från liten till stor. Ju större fil, desto lägre komprimering och bättre bildkvalitet. En liten fil är kraftigt komprimerad med den inbyggda programvaran, vilket gör att många viktiga bilddata försvinner och bildkvliteten blir dålig.

Dessa två funktioner, bildkvalitet och filstorlek, fungerar tillsammans. När du fäljer ett JPEG-läge kan du välja en kombination som ger hög upplösning/stora filer (bästa kvalitet), medelstor upplösning/små filer, låg upplösning/stora filer, och så vidare.

Varje kameratillverkare har sin egen terminologi för bildkvalitetsalternativen och för de olika nivåerna av filstorlek. Vissa kameror har bara grundläggande alternativ som normal, bättre och bäst. Läs instruktionerna och ta reda på vilka alterntiv som finns på kameran och vad de innebär.

Misstaget Det är frestande att använda kamerans standardinställning som ger medelgod kvalitet och hyfsat små bildfiler. En del människor, som försöker få plats med så många bilder som möjligt på ett 16 MB stort minneskort, väljer till och med den lägsta bildkvaliteten och den minsta filstorleken. Denna kombination skapar dock inga bilder som duger till papperskopior. (OBS detta är skrivit 2003 - minneskorten är större)

En hel del bilddata försvinner vid kraftig JPEG-komprimering. Detta är inget större problem för 10x14-centimetersbilder, men blir det för större papperskopior. (En liten del av bildområdet från en 21x28-centimetersbild från en bild som gjorts i JPEG-läget Small/Low Quality med en 3-megapixelskamera.)

Korrigering Köp ett minneskort med högre kapacitet så du inte frestas att använda en inställning för låg kvalitet eller ett alternativ för hög komprimering. På ett minneskort som rymmer 128 MB eller 256 MB kan du spara många stora/högupplösta bildfiler. Oavsett vilket kort du använder bör du ofta granska och ta bort dåliga bilder, så att du får plats med fler nya och bättre bilder.

Med en 2- eller 3-megapixelskamera kan du använda kombinationen stor/mycket bra om du tänker ta 12x18-centimeters eller större bilder. Om du sällan gör papperskopior som är större än 10x14 centimeter, klarar du dig med inställningen medium/bra. Med den skapar du en bild med tillräckligt antal bildpunkter och en mellannivå av JPEG-komprimering som håller en tillräckligt hög kvalitet.

Det bästa resultatet får du om du alltid använder det högsta bildkvalitetsalternativet och inställningen för största filstorlek. Men vad ska du göra om minneskortet börjar bli fullt? Välj kombinationen "Liten fil/Mycket hög". JPEG-bilden blir då kraftigt komprimerad men antalet bildpunkter räcker ändå till för att skapa hög kvalitet för en 12x18-centimeters papperskopia.

5. Dålig fototeknik

Du kan ha dålig teknik på vilken utrustning som helst, men digitalkameror är extra knepiga. Flera funktioner gör att man använder samma teknik som för vanliga kameror. Bilderna blir därför alltför ofta oskarpa, dåligt komponerade och föga tilltalande.

Efter att ha utvärderat hur jag själv tar bilder, har jag identifierat vissa orsaker till problemen och jag misstänker att detta även gäller för andra. En dålig teknik kan bero på hur man använder vissa funktioner på en digitalkamera:

  • En bildskärm kan tyckas vara ett bra alternativ till sökaren. Men det gör att vi ibland håller kameran med en hand, långt ifrån ögonen. På skärmen visas den mest korrekta vyn av bilden, men med enhandsteknik blir bilden gärna suddig eftersom kameran inte är stilla.

  • På många digitalkameror finns många olika funktioner som ofta kräver att du bläddrar igenom en lång serie med menyer. Därför kan det vara frestande att göra det så enkelt som möjligt och bara använda ett helautomatiskt läge. Det är då lätt hänt att strunta i funktioner som exponeringskompensation, reducering av blixtintensitet, och många andra alternativ som höjer bildkvaliteten. Det är också lätt hänt att använda autofokus för vidvinkel, vilket gör att kameran fokuserar på en persons mage i stället för ögonen.

  • Eftersom vi inte behöver betala för film och framkallning när vi fotograferar digitalt, tar vi mycket fler bilder. Detta är bra när vi verkligen vill "arbeta" med ett objekt, utforska det från olika vinklar och perspektiv. Men det kan också göra oss till "skjutjärnsfotografer" som plåtar så fort något av ibland ringa intresse dyker upp. Bilderna blir då rätt tanklösa och saknar komposition och andra detaljer. Vi tar bilderna för fort, utan några kreativa ambitioner.


Om du vill ta skarpa, tydliga och välexponerade bilder - med bra komposition och visuellt uttryck - bör du ta lite extra tid på dig för varje bild. Du kan ta tekniskt och estetiskt bättre bilder om du undviker att ta bilderna som du gör med en vanlig kamera. (TIFF-läge, blixten inställd på intensitetsnivån -0,5, Autofocus, vid f/8 vid 1/100 sekunder i läget Aperture Priority AE, polariseringsfilter.)

Korrigering Självdisciplin. Lägg ned lite extra tid och kraft på de digitala bilderna i stället för att ta en massa onödiga bilder. Digitalkameror har en stor fördel jämfört med vanliga kameror: med bildskärmen kan du kontrollera exponering, komposition och inramning. Om någon av dessa faktorer kan vara bättre, tar du bara en ny bild av motivet tills bilden blir bra.


Lek med solglasögon


Precis som våra ögon, ogillar kameran starkt soljus..

Har du inget filter att använda till din kamera så kan du använda dina solglasögon!

 

Håll ena solglaset precis framför objektivet. Ju närmare du håller glaset framför objektivet ju bättre lir bilden, så försök hålla den så nära du kan! Annars kan bilden bli för mörk. Sen är det bara att fota på tills du får fram en häftig effekt.

Man kan experimentera med olika sorters solglasögon. Prova fota med brun, svart, lila eller röda.



Tänk på att solglaset täcker hela linsen, därför fungerar detta knep oftast bäst på kompaktkameror som har mindre objektiv. Men med dagens mode finns trots allt stora solglasögon som kan användas till systemkameran!


Ljusmätning


Principer för ljusmätning

Kamerans inbyggda ljusmätare mäter det ljus som reflekteras från motivet.


Ett grått motiv reflekterar ca 18% av ljuset.


Ett vitt motiv reflekterar ca 90% av ljuset.


Ett svart motiv reflekterar ca 5% av ljuset.

Problemet uppstår nu eftersom det inte är ljuset som reflekteras från motivet som bestämmer hur vi ska exponera. Det är i stället ljuskällans styrka som avgör detta.


Ett vitt motiv i svagare belysning reflekterar samma ljusstyrka som ett svart motiv i starkare belysning. Ljusmätaren kan inte avgöra skillnaden mellan dessa två fall.

Ljusmätaren (reflekterat ljus) är kalibrerad för normalgrått = 18% reflektion. Den försöker alltid göra motivet normalgrått. Om motivet avviker från normalgrått blir mätaren lurad med felexponering som följd! Man måste kompensera exponeringen.
Med grått avses här enbart reflektionsgraden och inte färgen.

Med ljusa motiv (även motljus) ”tror” ljusmätaren att belysningen är starkare. Mätvärdet blir för stort och bilderna för mörka, underexponerade. Man måste kompensera genom att öka exponeringen. Detta genom en ”överexponering” eller pluskompensation, dvs större bländaröppning eller längre slutartid.

Med mörka motiv ”tror” ljusmätaren att belysningen är svagare. Mätvärdet blir för lågt och bilderna för ljusa, överexponerade. Man måste kompensera genom att minska exponeringen. Detta genom en ”underexponering” eller minuskompensation, dvs mindre bländaröppning eller kortare slutartid.

Det stora problemet är att veta hur mycket man ska kompensera. Det är ganska svårt att se om en t ex sten är ett eller två steg mörkare än normalgrått. Det finns speciella gråkort att köpa som kan ha med sig i fotoväskan för att mäta mot i aktuellt ljus.


Korrekt exponerad bild med svarta, grå och vita ytor.


Svart yta = överexponering
Skulle ha kompenserats -2 för att bli rätt.


Grå yta = rätt exponering


Vit yta = underexponering
Skulle ha kompenserats +2 för att bli rätt.

Kompensering av exponeringen
Man kan kompensera exponeringen på flera sätt. Vilket man väljer är ofta en smaksak.

1. Exponeringskompensation
Moderna kameror har ofta en sådan funktion inbyggd. Man brukar t ex kunna ställa in +/-2 steg i 1/3 eller 1⁄2 steg. Varning! Glöm inte att ställa tillbaka.

2. Lura kameran med ISO-inställningen
Ställ in ”fel” ISO. Det ger exakt samma effekt som ovan. Ställer man t ex in 200 i stället för 100 har man ställt in 1 steg minuskompensering. Varning! Glöm inte att ställa tillbaka.
OBS! Denna metod fungerar inte på digitalkameror.

3. Manuellt
Mät upp ljuset. Kom ihåg värdena och kompensera genom att ändra slutartiden eller bländare.

4. Exponeringslås
Mät mot en ”normalgrå” yta och lås exponeringen. Då behöver man inte tänka/räkna!
Alternativt mät upp ljuset. Rikta om kameran så att ljusmätaren visar önskad slutartid/bländare efter kompensering och tryck in mätarlåset.Exempel


"Normalbild" i medljus - sällan problem med ljusmäting 


Vit snö lurar mätaren - kompensera +1 eller +2 steg


Svart sten lurar märaren - kompensera -1 eller -2 steg


Motljus lurar mätaren - kompensera +1 eller +2 steg

Ljusmätarens mätmönster



Integralmätning

Mätning över hela bildfältet. Olämplig för t ex landskap då mätaren luras av ljus himmel.

Centrumvägd

Mätning över hela bildfältet men med stark tonvikt av mitten. Klassisk mätmetod som klarar många situationer.

Utsnittsmätning

Mätning endast i del av mitten. Ger bra kontroll men kräver kunskap. Man måste mäta mot "normalgrå" yta eller kompensera.

Spotmätning

Mätning endast i en punkt. Ger bra kontroll men kräver kunskap. Man måste mäta mot "normalgrå" yta eller kompensera.

Flerfältsmätning (Evaluerande, Matrix)


Mätning i flera fält, 5 - 35 stycken. Kameran gör sedan en analys av mätvärdena och jämför med lagrade ”standardmotiv”. Ger bra resultat för typiska turistbilder. Ofta perfekt resultat med negativ färgfilm. Ger dock ingen kontroll och blir ofta lite fel för diafilm och digitalt.

Rörelse och skärpedjup


Slutartider och rörelser


Slutartiden är helt avgörande för återgivningen rörelser. Kort slutartid fryser rörelser medan lång slutartid framhäver rörelseoskärpa.

Exempel på kort slutartid är 1/500 s.
Lång slutartid, 1/15 s.


Slutartider 1 s, 1/4 s, 1/15 s, 1/60 s, 1/250 s.

Vilken slutartid som behövs beror helt på hur snabbt motivet rör sig. Vill man "frysa" en bild, dvs fotografera en vattendroppe i luften, ska man ha en snabb slutar tid. Vill du fotografera ett vattenfall så det får den där mystiska känslan, ska du ha lång slutartid.


Panorering
Panorering innebär att man rör kameran under exponeringen för att följa med det rörliga motivet. Lämplig slutartid är ofta ca 1/8  - 1/30 s. Det är viktigt att man mjukt följer med motivet och inte avstannar rörelsen när man trycker av. Övning ger färdighet! Ett stativ kan ibland vara bra för att inte få skakningar som gör att bilden blir suddig.

En panoreing använder man sig oftast av om du vill få rörelseoskärpa i bakgrunden men få själva motivet skarpt.

T.ex en bil, fågel, cyklist.

Skakningsoskärpa
Detta är den vanligaste orsaken till oskarpa bilder!

1/60s anses vara det längsta slutartiden om man vill fota utan stativ.

Använd stativ! Även ett uselt stativ är ofta bättre än inget alls. Använd naturliga stativ i form av soptunnor, stenar etc. Använd trådutlösare eller självutlösare för att undvika vibrationer.


Skärpedjup
Bländaren används inte i huvudsak för att styra exponeringen utan för att styra skärpedjupet. Med skärpedjup menar vi det område i djupled på bilden som vi uppfattar som skarpt.  Skärpedjupet ökar (åt båda hållen) med mindre bländare (större tal) eller minskad avbildningsskala.

Avbildningsskala = Avståndet mellan kameran och objektet som ska fotograferas.


Sammanfattning:
Litet skärpedjup får vi med:

  • stor bländaröppning
  • stor avbildningsskala


Stort skärpedjup får vi med:

  • liten bländaröppning
  • liten avbildningsskala


Hur får man rätt skärpedjup?
Skärpedjupet är oerhört viktigt för bilden. Det måste anpassas till situationen. Ibland vill man ha stort skärpedjup och ibland litet.
För att få rätt skärpedjup måste man:

1) välja rätt bländare
2) ställa fokus på rätt avstånd


Till vänster bländare 4 och fokus på lövet. I mitten bländare 22 - skärpedjupet räcker inte riktigt till hela bilden. Till höger fokus på stenen mellan lövet och vattnet - nu räcker skärpedjupet över hela bilden.

Hur gör man då detta praktiken? Ja, det är faktiskt ganska svårt då kameratillverkarna verkar ha glömt denna viktiga egenskap hos bilderna. Det finns några olika metoder.


Nedbländningsknapp / skärpedjupskontroll
De flesta bättre systemkameror har en speciell knapp för nedbländning av objektivet till inställd bländare. Normalt är ju den fysiska bländaren helt öppen för att ge en ljus sökarbild och kameran bländar ner strax innan slutaren öppnar. Genom att trycka in denna knapp/spak kan man se skärpedjupet i sökaren. Den här fungarar inte så bra då sökarbilden blir mörk. Det är mycket svårt att se om något är tillräckligt skarpt. Däremot är knappen bra för att se att oskärpan i t ex bakgrunden är tillräckligt oskarp. 

Skala på objektivet
Detta är den metod som fungerar bäst i praktiken. Vissa objektiv har en skärpedjupsskala på objektivet. Med hjälp av denna kan man ställa in rätt bländare/avstånd för ett önskat skärpedjup. Skärpedjupet visas grafiskt för olika bländare. För att få maximalt skärpedjup ska man ställa in det s.k. hyperfokalavståndet.

skala

På bländare 22 är hyperfokalavsåndet 2m. Ställs detta avstånd in räcker skärpedjupet från oändligt till 0,7m. På bländare 11 får vi skärpedjup från 5m till knappt 1m.

DEP mode
Vissa Canon EOS-modeller har inbyggd skärpedjupsautomatik. Man riktar in kameran mot ett närliggande föremål och ett längre bort. Kameran ställer sedan in bländare och avstånd så att skärpedjupet precis täcker detta område. Det här fungerar mycket bra i praktiken. OBS att A-DEP på enklare modeller i stället försöker få rätt skärpedjup genom att använda flera fokuspunkter vilket i praktiken är oanvändbart.


Exponering & Fokusering

 

M Manuell inställning av slutartid och bländare
Bäst kontroll! Används med fördel för att få en serie bilder jämnt exponerade, t ex för panoramamontering.


A/Av Tidsautomatik efter bländarförval
Ger bäst kontroll av skärpedjupet. Största bländare ger automatisk kortast möjliga slutartid.

S/Tv Bländarautomatik efter tidsförval
Behövs normalt ej. Styr tiden indirekt i A-läget genom att välja bländare.


P Automagiskt val av både tid och bländare

Praktiskt men ger ingen kontroll alls!


Fokusering (skärpeinställning)

Genom att fokusera objektivet kan man få föremål på olika avstånd att avbildas skarpt. Fokusering sker genom att hela eller delar av objektivet flyttas fram och tillbaka. Detta kan ske manuellt eller automatiskt (autofokus).


Autofokusinställningar

Det finns i huvudsak två inställningar av autofokus på lite mer avancerade kameror. Ibland kan man även välja i hur många och vilka punkter i bilden som användas för fokuseringen. Väljer man flera punkter brukar kameran anse att det närmaste föremålet (inom dessa punkter) som är viktigast.

S - engångs autofokus
Kameran mäter skärpan i vald fokuspunkt och låser den. Avtrycket är spärrat tills skärpan är låst. När skärpan är låst kan man sedan komponera om bilden.

C - kontinuerlig autofokus
Kameran ställer in skärpan kontinuerligt i vald punkt. Detta används främst för motiv som rör sig. Avtrycket är normalt inte spärrat om skärpan är fel.

Vissa kameror har automatik som väljer mellan dessa beroende på motivets rörelse.




Exponering

Att exponera en bild motsvarar att fylla på vatten i en hink. Tre faktorer påverkar:

* storlek på  hinken
* tjocklek på slangen
* tiden ventilen är öppen


Hink

Hinkens storlek påverkar tiden. Med stor hink tar det längre tid att fylla den.
Slangens tjocklek påverkar tiden. Med grövre slang tar det kortare tid att fylla hinken.
Tiden är viktig. För kort tid och hinken blir inte fylld. För lång tid och det rinner över.

Tre faktorer påverkar exponeringen av en bild:

  • Känslighet, ISO (storlek på  hinken)
  • Bländaröppning (tjocklek på slangen)
  • Slutartid (tiden ventilen är öppen)



Hink - kamera

Tre parametrar

De tre parametrar som bestämmer exponeringen, dvs den ljusmängd som filmen/sensorn behöver få för en korrekt bild.

Med ena parametern låst kan man variera de övriga två med bibehållen exponering. Inte godtyckligt dock. Ökar man den ena måste man minska den andra. Vad som är korrekt exponering beror på ljusets styrka. Svagt ljus kräver större ljusmängd.

Slutartiden är viktig. För kort tid och bilden blir mörk. För lång tid och bilden blir för ljus. Känsligheten påverkar slutartiden (om bländaren är fast). Med låg känslighet behövs det då längre slutartid för att exponera bilden. Bländaröppningen påverkar slutartiden (om känsligheten är fast). Med liten bländaröppning behövs det längre tid för att exponera bilden.

Exempel : Filmkänslighet ISO 200. Antag att 1/250 s och bländare 8 är rätt exponering.

Fast känslighet = ISO 200
Fast bländare = 8
Fast slutartid = 1/250
Slutartid Bländare
ISO Slutartid
ISO Bländare
1/2000 2.8
25 1/30
25 2.8
1/1000 4
50 1/60
50 4
1/500 5.6
100 1/125
100 5.6
1/250 8
200 1/250
200 8
1/125 11
400 1/500
400 11
1/60 16
800 1/1000
800 16
1/30 22
1600 1/2000
1600 22

 

Alla alternativ ger exakt samma exponering (ljusmängd).

Man bör noggrant själv anpassa dessa parametrar för olika situationer. I huvudsak gäller följande:

* Känsligheten påverkar bildkvaliteten
* Bländaröppning påverkar skärpedjupet
* Slutartiden påverkar återgivning av rörelser

Med film väljer man känslighet genom att köpa olika sorters film. Med digitalkamera kan man ofta välja känslighet, ISO, genom en inställning på kameran.




Format

Kameror för film delas in beroende på filmens storlek.

 

Beteckning Filmrutans storlek Kommentar
Småbild 24 x 36 mm
Mellanformat 4,5 x 6 cm – 6 x 9 cm eg. 42 x 56 mm – 56 x 82 mm
Storformat 9 x 12 cm och större

 

Digitalkameror delas inte in på samma sätt. Nya digitalkompakter har ofta en sensorstorlek på endast 3 x 4 mm medan digitala systemkameror har ca 15x23 mm. Det finns även större sensor i vissa systemakameror och bakstycken till mellanformatskameror.

Småbildskameror har ett ganska rektangulär format med förhållandet 2:3. De vanligast mellanformaten har 3:4 eller kvadratiskt format. Digitalkompakter har ofta 3:4 medan digitala systemkameror har 2:3.

Format

Glöm inte att man kan ta stående bilder!


Kameratyper

Tre huvudtyper finns.


Kompaktkamera med genomsiktssökare (Eng: PS – Point and shoot)

Fast monterat (zoom)objektiv, ofta med kombinerad bländare och slutare. Sökare på sidan med eget optiskt system vilket ger parallaxfel. Digitala varianter har dock LCD-monitor som visar exakt utsnitt. Fokusering genom IR eller digitalt.
Exempel: i princip alla kompaktkameror för film eller digitala


Mätsökarkamera (Eng: rangefinder)

Fast monterat eller utbytbara objektiv. Ridåslutare i kamerakroppen framför filmen. Sökare på sidan med eget optiskt system som kompenserar för parallaxfelet. Fokusering genom ett optiskt system med visning i sökaren. Denna kameratyp är tyst och snabb.
Exempel: Leica M-serie

 

Spegelreflexkamera (ESR – enögd spegelreflex, Eng: SLR – single lens reflex)

Utbytbara objektiv och stort utbud av tillbehör. Ridåslutare i kamerakroppen framför filmen/sensorn. Spegel och prismasökare visar exakt utsnitt. Sökaren kan även användas för fokusering och bedömning av skärpedjup. Nackdelar är storlek, vikt och ljud/vibrationer från spegeln.

Exempel: ”Systemkameror”, analoga och digitala (DSLR)




Principskiss över spegelreflexkamera.




Kamerans funktion

Kameran

Kamerans centrala delar:

Kamerans principiella delar


Kamerakroppen
är i princip bara en ljustät låda. Den är tillverkad i lättmetall eller plast.

 

Slutaren När du ska ta ett foto så öppnas slutaren  en kort tid. Denna tid kallas slutartid eller exponeringstid. Normala slutartider är delar av en sekund. Ofta skriver man t ex 125 när man menar 1/125 s.

Slutaren aktiveras genom att trycka ned avtrycket.

Systemkameror har ofta en s.k. ridåslutare alldeles framför filmen/sensorn medan andra kameratyper har en s.k. centralslutare placerad i objektivet.

Det ljuskänsliga mediet (film/sensor) kan ha olika känslighet för ljus som man kan ställa in. Känsligheten anges i ISO, t ex ISO 100.

 

Objektivet avbildar en bild på filmen/sensorn. Med objektivets brännvidd /ljusöppning avses avståndet mellan objektivets optiska centrum och film/sensor-planet. Brännvidden styr vilken bildvinkel objektivet ger.

 

Bländaren är en anordning för att skärma av ljuset från objektivets yttre delar. Detta minskar ljuset och påverkar bildens utseende. Bländartalet är ett relativt mått så att man kan direkt kan jämföra objektiv oberoende av brännvidd. Vid samma bländartal släpper alla objektiv genom lika mycket ljus oberoende av brännvidden.

Bländartal:   brännvidd / ljusöppning
Blända ner = minska öppningen, dvs bländartalet ökar
Bländarsteg: ändring av ljuset till halva eller dubbla => bländarvärdet ändras med roten ur 2 = 1,4
Bländarskala, hela steg: 1  1,4  2  2,8  4  5,6  8  11  16  22  32  45  64

Sökaren används för att se aktuellt bildutsnitt. Den kan ha olika konstruktion från enkel genomsiktssökare till komplicerade sökarsystem baserade på optiska eller eleltroniska komponenter. Vissa sökartyper visar exakt den bild som objektivet ger medan andra är fristående och därmed mindre noggranna.



RSS 2.0